Har varit här i tre dagar nu och trivs väldigt bra. Som vanligt är det i den gamla delen jag håller till och trivs bäst i. I vissa städer är de äldre delarna små isolerade öar men inte här, mer som en egen stadsdel. Är inte kunnig i arkitektur men vet när jag tycker om något och den form många husfasader har är underbar, mjuka rundade linjer med samma varma färger som man kunde se i gamla stan i Warszawa.

Bärnsten är något som alltid förknippats med Gdansk, det finns en historik flera tusen år tillbaka där bland annat Kelterna färdades uppströms Wisla och vidare till Medelhavet där de handlade med bärnsten som valuta. Konstnärerna från Gdansk är kända världen över för sin hantverksskicklighet och här finns en hel gata där man bara säljer smycken och figurer. Dagen efter att jag nådde havet mötte jag många som letade bland de uppspolade sjögräset, petandes med pinnar. Hittade själv några små men de fick ligga.

Nu på fredag sätter jag kajaken i kanalen igen och letar mig ut till havet och Gdynia några mil söderut. Jag kommer att avsluta min resa där och ta färjan över till Karlskrona.

Bilderna när jag sitter på stranden säger nog allt det jag nu försöker förklara med ord. Det som drivit mig framåt har varit en lust, en nyfikenheten och en glädje, och så fullständigt nöjd som jag känner mig efter Wisla finns det inte längre någon drivkraft kvar i mig. Det känns rätt att åka hem nu.

Det har varit väldigt inspirerande och roligt att skriva till er och försöka ge en bild av det jag upplevt, Jag hoppas att ni uppskattat att följa mig lika mycket som jag uppskattat att ha er med på resan //johan

Det är den sista dagen på floden, vilken märklig känsla. Att det efter alla dessa dagar nu bara återstår en känns på samma gång underbart och overkligt. Jag tänkte " nu är det två mil kvar" skakade på huvudet och fortsatte, " nu är det en mil kvar" och leende inse att jag ju faktiskt är på väg att nå det mål som vid starten kändes så ofattbart långt borta och ovisst. Det har varit en resa som gett mig så väldigt mycket, så många ögonblick, stunder och dagar av upplevelser, möten, glädje och hårt slit. Att bara få vara, reflektera och fundera.

Inget snack om att det varit ett fruktansvärt slit och en kamp många gånger, att bära all utrustning förbi forsar och kraftverksdammar medans solen bränner i nacken, man dryper av svett, myggen sticks och man kör ner benet till knät i gyttja. Man är så beslutsam att ta sig fram att man tål hur mycket skit som helst och när man stunden senare far nerför en lång lång härlig snabb fors finns det bara ett stort leende och myggen är akterseglade för länge länge sen.

De sista hundra meterna var mäktiga, vinden tog i och vågorna gick höga och när jag rundade udden och såg havet åt båda håll... Jag bara skrek! skakade paddeln i luften och bara skrek, sen nästan grät jag.

Paddlade in till sandstranden och satte mig i sanden. Bara satt där, lycklig under min korkek och luktade på havet.

De här tre dagarna sen jag lämnade Torun har frestat på, vädret är en sak men det är Wisla som krånglat och bråkat mest hela tiden. Mycket beror säkert på de relativt låga vattennivåerna som får vattnet att pressas ihop i de djupare delarna. Strömmen är väldigt kraftig, den bestämmer vart du ska och trots att man ibland tvärställer rodret och försöker hålla emot är det oftast bara att dansa med och låta henne leda. Ett fenomen jag inte lyckats förstå mig på men har mina teorier om är att du kan paddla i kav lugnt vatten och plötsligt se ett ofta runt hundra meter långt kokande område där vattnet som i en mängd små geijsrar hoppar halvmetern upp i luften. När man väl passerat är det kav lugnt igen. Min teori är att botten är som en terass och tvingar vattnet högre och högre upp tills det " svämmar" över. Märkligt är det i alla fall. Som den senaste veckan ar strandlinjen fortfarande taggig, halvöar sträcker sig ut som fingrar och skapar dessa cirkulerande laguner jag skrivit om tidigare där vattnet drar en till sig om man åker lite för nära. Virvlar dyker också upp var som och när som helst och flyttar en i sidled och får en ur balans. Det är en snabb strömm men man får inget gratis, en kamp och balansakt mest hela tiden.

Stannade till i Grudziadz mest för att fylla på matförrådet som börjat sina, slätade till mitt rufsiga hår och gick in på Lidl. Jag tyckte synd om mina medmänniskor som intet ont anande var där, helt ärligt så luktar jag inte gott, inte ens sådär halvbra man kan göra efter en lång arbetsdag utan riktigt surt och otrevligt. Det är en kombination av ständigt fuktiga kläder och svett. När jag stod i kassakön som givetvis var tio meter lång och kände mig lite skamsen kom jag på en bra ide, nästa gång jag handlar mat ska jag ha en wunderbaum med skogsdoft hängandes på varje öra.

Under natten skakades tältet av vindbyar och regnet föll, kändes inte så lovande men nu är nu och sen är sen. Nu ligger jag äntligen torr och varm i min sovsäck, läser en bok och slött sträcker ut en hand efter en kit kat till.

Torsdag morgon:

Morgonen var en påminnelse om att hösten verkligen är här till slut, inte bara i kalendern utan vädermässigt också. Grå regnmoln svepte över mig och blåsten ökade under dagen tills det var uppe i kuling framåt eftermiddagen. Vilade och åt några mackor i lä bakom några stenar på en ö och när jag skulle tillbaka till kajaken var det svårt att gå rakt och man fick sand blåst i ansiktet. Att vindar vänder har man ju hört om i sånger men att det händer i verkligheten och så snabbt har jag aldrig varit med om. När jag paddlade ut från stranden igen tryckte vinden mig hårt i ryggen och fick kajaken att flyga fram, snart började vinden komma från sidan och bara minuterna senare hade jag vinden rakt framifrån, floden var fortfarande rak så det var inte pg a det. Kanske berodde det på att jag suttit och gottat mig över hur snabbt det gick och hur långt jag skulle komma idag. När det var som värst och mitt hår stod som ett streck bakom mig tog jag skydd och lä på en strand där en segelbåt redan ankrat upp. Blev nerbjuden i kabyssen av Tomasz och vi satt där och pratade strunt tills den värsta vinden lagt sig

Stannade för natten i Gniew, en undangömd liten stad som har sin ståtliga borg som mittpunkt. En av de gamla byggnaderna har gjorts om och är nu stadens enda hotell. Ett vackert hotell.

Lämnade Torun i ett ruggigt höstväder, vinden var frisk och grå regnmoln drev fram på himlen. Det regnade fram till sen eftermiddagen och det enda man kunde göra var att kika ut genom gluggen på regnjackan och gneta på. När det är sånt här riktigt skitväder så kan man muttra en stund men när man väl inser att "ja sånt här skitväder är det" blir det mycket lättare. Inte mycket annat att göra änn att paddla på och sjunka in i sina egna tankar. Jag funderade på vad jag skulle fixa med huset när jag kom hem, hur jag skulle köpa jord och så gräs vid trädgårdslandet osv. Senare under eftermiddagen ljusnade himlen och solen tittade fram en stund

Jag är nog överdrivet försiktig när det gäller att hitta en tältplats. Antingen frågar jag om lov att slå upp tältet på te x någons gräsmatta och vet då att man är sedd och accepterad eller som jag vanligtvis gör bara "försvinner.  När jag känner mig trygg med att ingen sett/ser mig paddlar jag fort in till kanten och drar upp kajaken och gömmer undan den, slår upp tältet så fort jag kan bakom något skyddande träd och stuvar in prylarna. Fort, tyst och effektivt är det som gäller. Problemet här i Polen är sportfiskarna som jag misstänker att staten placerar ut med 300 meters avstånd bara för att göra mitt liv svårare. I kväll blev allt besvärligt, var redan sen i mitt sökande efter en bra plats och solen blev allt rödare i horisonten, men till slut fanns inga fiskare eller hus i närheten och jag gick iland. Skönt tänkte jag, det här blir bra. Tittade mellan några buskar för att se vad som fanns där och ser då...  en gammal gumma som sitter och handmjölkar kor!

Gör en gest som gjort en Italienare stolt och paddlade vidare tills jag några kilometer senare hittade en bra plats. Ett stort skymmande träd mitt i en skog av ett tvåmeter högt närmast vedaktigt bestånd av brännässlor. Några vändor fram och tillbaka och man har skapat sin egen lilla myrstig in i brännässelskogen och undviker man kontakt så är det en bra alierad man funnit. Fick upp tältet, i med alla prylarna, släpade dit kajaken och satte igång en stor kastrull pastavatten medans adrenalinet fortfarande pumpade i kroppen.

Somnade tryggt omgärdad av mina höga väktare.