Lämnade Torun i ett ruggigt höstväder, vinden var frisk och grå regnmoln drev fram på himlen. Det regnade fram till sen eftermiddagen och det enda man kunde göra var att kika ut genom gluggen på regnjackan och gneta på. När det är sånt här riktigt skitväder så kan man muttra en stund men när man väl inser att "ja sånt här skitväder är det" blir det mycket lättare. Inte mycket annat att göra änn att paddla på och sjunka in i sina egna tankar. Jag funderade på vad jag skulle fixa med huset när jag kom hem, hur jag skulle köpa jord och så gräs vid trädgårdslandet osv. Senare under eftermiddagen ljusnade himlen och solen tittade fram en stund

Jag är nog överdrivet försiktig när det gäller att hitta en tältplats. Antingen frågar jag om lov att slå upp tältet på te x någons gräsmatta och vet då att man är sedd och accepterad eller som jag vanligtvis gör bara "försvinner.  När jag känner mig trygg med att ingen sett/ser mig paddlar jag fort in till kanten och drar upp kajaken och gömmer undan den, slår upp tältet så fort jag kan bakom något skyddande träd och stuvar in prylarna. Fort, tyst och effektivt är det som gäller. Problemet här i Polen är sportfiskarna som jag misstänker att staten placerar ut med 300 meters avstånd bara för att göra mitt liv svårare. I kväll blev allt besvärligt, var redan sen i mitt sökande efter en bra plats och solen blev allt rödare i horisonten, men till slut fanns inga fiskare eller hus i närheten och jag gick iland. Skönt tänkte jag, det här blir bra. Tittade mellan några buskar för att se vad som fanns där och ser då...  en gammal gumma som sitter och handmjölkar kor!

Gör en gest som gjort en Italienare stolt och paddlade vidare tills jag några kilometer senare hittade en bra plats. Ett stort skymmande träd mitt i en skog av ett tvåmeter högt närmast vedaktigt bestånd av brännässlor. Några vändor fram och tillbaka och man har skapat sin egen lilla myrstig in i brännässelskogen och undviker man kontakt så är det en bra alierad man funnit. Fick upp tältet, i med alla prylarna, släpade dit kajaken och satte igång en stor kastrull pastavatten medans adrenalinet fortfarande pumpade i kroppen.

Somnade tryggt omgärdad av mina höga väktare.

 

Författaren

2 oktober 2009 09:32

"Sova med nässlorna" Där har du titeln till Johan "Den orädde äventyraren" Christenssons debutroman. "När jag tittade ut genom tältöppningen, såg jag dem. De var tusentals. De stod där med sina brännande blad och bara väntade på mig. De hade väntat hela natten. De hade väntat på den här dagen hela sitt liv. Deras enda livsuppgift var att brännmärka och sedan frysa ihjäl. Nu var stunden kommen. Jag drog ett djupt andetag och gick ut. Nu kunde jag inte hålla mig längre. Blåsan behövde tömmas och det fortare än snabbt. Och att kissa i termosen en gång till var det inte tal om. Hur teet smakade sist jag inte sköljde ur den ordentligt med diskmedel, är svårt att beskriva, men jag kan avsölja att det var ingen kulinarisk upplevelse. Verkligen inget för Mat-Tina att pröva i direktsändning"

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har varit här i tre dagar nu och trivs väldigt bra. Som vanligt är det i den gamla delen jag håller till och trivs bäst i. I vissa städer är de äldre delarna små isolerade öar men inte här, mer som en egen stadsdel. Är inte kunnig i arkitektur men ve...

Det är den sista dagen på floden, vilken märklig känsla. Att det efter alla dessa dagar nu bara återstår en känns på samma gång underbart och overkligt. Jag tänkte " nu är det två mil kvar" skakade på huvudet och fortsatte, " nu är det en mil kvar" o...

De här tre dagarna sen jag lämnade Torun har frestat på, vädret är en sak men det är Wisla som krånglat och bråkat mest hela tiden. Mycket beror säkert på de relativt låga vattennivåerna som får vattnet att pressas ihop i de djupare delarna. Strömmen...

Vaknade tidigt och det var underbart att kliva ur tältet och se flodens alldeles spegelblanka vatten. Redan en mild värme trots den rätt kalla natten. Efter fem dagar med vind och vågor var det nu så tyst att det blev en ren njutning att ta sig fram....

                     Tittade ut tidigt på morgonen och hoppades lite halvhjärtat på att vinden hade avtagit, men vattnet var redan fullt av vågor som visade tänderna. Det var bara att gilla läget och det gör jag också, det är inte så att jag...