Det är den sista dagen på floden, vilken märklig känsla. Att det efter alla dessa dagar nu bara återstår en känns på samma gång underbart och overkligt. Jag tänkte " nu är det två mil kvar" skakade på huvudet och fortsatte, " nu är det en mil kvar" och leende inse att jag ju faktiskt är på väg att nå det mål som vid starten kändes så ofattbart långt borta och ovisst. Det har varit en resa som gett mig så väldigt mycket, så många ögonblick, stunder och dagar av upplevelser, möten, glädje och hårt slit. Att bara få vara, reflektera och fundera.

Inget snack om att det varit ett fruktansvärt slit och en kamp många gånger, att bära all utrustning förbi forsar och kraftverksdammar medans solen bränner i nacken, man dryper av svett, myggen sticks och man kör ner benet till knät i gyttja. Man är så beslutsam att ta sig fram att man tål hur mycket skit som helst och när man stunden senare far nerför en lång lång härlig snabb fors finns det bara ett stort leende och myggen är akterseglade för länge länge sen.

De sista hundra meterna var mäktiga, vinden tog i och vågorna gick höga och när jag rundade udden och såg havet åt båda håll... Jag bara skrek! skakade paddeln i luften och bara skrek, sen nästan grät jag.

Paddlade in till sandstranden och satte mig i sanden. Bara satt där, lycklig under min korkek och luktade på havet.