Det är en stad som imponerar med sina väldiga öppna ytor och breda vägar, gigantiska gallerior, pulsen och den aldrig sinande ljudkulissen. För att vara rättvis mot Warszawa borde jag röra mig utanför innerstan och få en mer blandad syn men tid ork och lust finns inte så jag får lov att ha funderingar kring den del jag sett. Det är medryckande och skönt pulshöjande med den fart allt rör sig med inne i centrum det får jag erkänna, men jag har svårare att finna lugnet och möjligheten att stanna upp en stund.

Den gamla delen av stan tyckte jag om, speciellt de vackra husen med sina milda varma färger som var vilsamma för ögat. Steglängden minskade, intrycken var lugnare och pulsen lägre. Stannade ett bra tag här och gick runt. Lite som gamla stan i Stockholm.

Runt om i stan uppmärksammar man med banderoller och affischer att det är sjuttio år sedan Polen invaderades i och med andra världskriget utbrott. Vid gamla stan fanns en utställning som visade bilder av Warszawa innan under och efter kriget och att staden överhuvudtaget kunde återskapas när man såg ödeläggelsen är närmast ofattbart. Den gamla stadsdelen var så förstörd att det mest var ett skal kvar. Men man kunde se konturerna över hur det sett ut på foton och också se att den återuppbyggnad man senare gjorde återskapade det närmast fullständigt. Man höll tal och genomförde rollspel med tidsenliga uniformer och vapen. Saluteringarna skrämde iväg varenda duva minst tio mil därifrån, en och annan mamma med barnvagn såg också mindre nöjd ut.

Åt min klassiska vandrarmiddag vid gallerians torg, två frallor man bryter och doppar i yoghurt, mums! Idag var det Red bull competition i ja...jonglerande med fotboll kan man nog beskriva det som. Mest unga grabbar som utmanade varandra två och två och den som domarna och publiken gillade mest gick vidare. Så jäkla skickliga! men nog inga lagspelare direkt.

Igår var en upptäckardag och jag var ute och gick nästan hela dagen, åt glass, fikade och tittade runt. Att släppa tankarna på Wisla och kajaken och bara betrakta som en vanlig turist var skönt som omväxling. Warszawa har ju varit ett av delmålen och delmål ska firas.

Idag söndag tänkte jag gå och simma men när jag väl packat ner alla badprylar fanns inte lusten där längre, blev några timmar på stan istället. Om igår var en upptäckardag med stor energi var det idag mer en känsla av att vara en betraktare. Kommer på mig idag att längta iväg, komma ut i strömmfåran igen till det enkla och okomplicerade där det är mer greppbart vad man ska göra och hur saker är. Nu flummar jag nog iväg en bit men det som upprört och gjort mig nedstämmd idag handlar om vad man ser om man flyttar blicken litegrann. På asfaltytorna är det en strid strömm av människor med mål och medel att klara sina liv, sen i de få parker här finns inklämmda mellan husen dominerar de utslagna och hemlösa liggandes på bänkar eller i gräset bara meter från trottoarerna. När man går förbi någon som kurat ihop sig under en buske med två fyllda matkassar på väg till vandrarhemmet börjar man tänka och känna. Dels känner jag uppskattning för det jag har, allra mest det sociala som familj och vänner men samtidigt kan jag skämmas över att ha ena plastpåsen fylld till hälften med onödiga godsaker och läsk. Det är nog bra att få en dos insikt men jobbigt på samma gång. Samtidigt är det närmast vårstämning här, vackert sensommarväder med handhållande par överallt som ger en balans till den andra verkligheten. Att få se så många livsöden på samma gång är väl vad en storstad ofta ger.

Nu lite senare på kvällen i uppehållsrummet, omringad av den tredje skolklassen på lika många kvällar är det lugnet jag längtar iväg till... Warszawa har varit bra och det jag mest tar med mig är också det alla bilder är ifrån, den gamla stadsdelen och de människor jag sett.

Tack alla ni som följer med mig längs floden, ni som skickar hälsningar och kommenterar resan. Tyvärr har jag ingen möjlighet att svara eller kommentera tillbaka men ifall det är någon som skulle vilja komma i kontakt med mig, undra något eller bara vill skriva mer så har jag en mejladress som hör till hemsidan. flodenwisla@live.se

Dagarna mellan Kazimierz och den dag jag tog mig in till Warszawa bara flöt på om uttrycket ursäktas. Solen som jag numera närmast räknar med ska börja värma upp tältet runt 8 gjorde så, strömmen var jämn och stark och sandbankarna färre och ja, det var dagar där allting kändes lätt och enkelt. Har fått in en rutin de senaste 4-5 dagarna att jag paddlar på tills kroppen säger till och då glider jag upp jämnsides med en sandö och strandar. Thermos med the, kika lite på kartan och så sola/vila med flytvästen som kudde. Många gånger har jag tänkt " det kunde varit värre!" och tagit fem minuter till.

Nu ska jag ut och äta en sen frukost här i Warszawa, det kunde definitivt varit värre!

Vaknade med lätt huvudvärk och rätt sjaskigt humör. Det funkar ju inte så jag tog handduk och tvål och gick ner till floden för att bli både ren och förhoppningsvis pigg på köpet. Dimman låg tät och dolde mig för eventuellt nyfikna så det blev ett nakenbad i det grunda halvmetersdjupa vattnet för längre ut vågar jag mig inte, på nära håll sätter det mörkblåa djupet fantasin i rörelse och gamla filmklassiker dyker upp. I kajaken är jag lugn men respektfull men naken i dimma är jag inte lika kaxig längre. Visst hjälpte det och med nya kläder på det var man redo att möta dagen. Dimman vill inte släppa taget den här morgonen, med kraftiga vindar bakom sig drar den fram i slöjor över vattenytan och sveper in och släpper taget om uppstickande trädgrenar och stenar. Vid 9 var sikten så pass okej att jag vågade mig ut, har man tjugo meter till godo på grenarna ska det gå bra. Gårdagens sandrevlar slapp jag när dimman var som värst och det är jag tacksam för, man kör fast vid dem hur bra sikt man änn har ändå. Vid tidig eftermiddag gav sig till slut dimman och ersattes av en ljus molnighet.

Kazimierz är en vacker liten stad som börjar alldeles invid floden och som klättrar högt upp på bergen med den äldsta byggnaden, ett tjugo meter högt fyrtorn som det högst belägna. Staden grundades på 1200-talet och har under perioder fungerat som en viktig hamnstad och kallades även "lilla Gdansk". Satt på en restaurang och läste historiken om staden, hur den blomstrat och förändrats under århundraden. Hur Italienska arkitekter ligger bakom utseendet på staden idag men att man här och där ser rester från andra epoker och arkitekter. Så långt var det en trevlig läsning, men lagom till att min lasagne sattes på bordet kom jag till slutet på historieberättelsen där Sverige med en ful glidtackling satte stopp för allt. Fritt översatt: " Sverige attackerade staden vid två tillfällen och vid det sista anfallet lämnades staden i sådan ödeläggelse att den aldrig repade sig".

Senare vid slottet kunde man på informationstavlor läsa om och se tecknade bilder av hur vackert och imponerande det varit en gång, hur det attackerats vid flertal tillfällen men alltid byggts upp igen tills...ja 1712.

Sorglig syn de sargade rester som nu vakar över staden.

Jag har fått två vitt skilda intryck av staden, dels den under gårdagen då jag upplevde staden som ett vackert men tomt skal och dels den jag upplevde under den tidiga förmiddagen dagen efter. Det tomma skalet handlade om min känsla att allt svärmade kring turisterna och deras pengar, hur uppdelningen var så tydlig att man med lätthet kunde peka ut vem som var vem och att inga "vanliga" människor fyllde igen tomrummet som blev mellan turist och försäljare. En vacker fasad helt enkelt.

Den andra upplevelsen som var så skön att få var det vimmel och liv som mötte mig morgonen jag skulle paddla vidare. Hade lite ärenden att fixa med så jag var runt en del. Hela det tomma torget var nu fullt av lokala försäljare, mest frukt och grönt men även saker som egentillverkade tofflor. Turisterna blev ett med mängden, alla verkade känna varandra och lika dött det hade kännts igår lika rikt levande var det nu. Hamnade på en lång parkbänk tillsammans med fyra äldre damer som pratade på och avbröt sig bara för att hälsa på någon som gick förbi vilket var rätt ofta. Hade jag rest vidare igår skulle min bild av Kazimierz varit den av en komersiell sommarstad så jag är glad att jag hade en förmiddag till.

Nu fanns det, ja kanske inte extrafett för det kan jag knappt stava till men åtminstone en bra mängd energi i kroppen, så med långa svepande paddeltag längs strandpromenaden för att få några minuter i rampljuset försvann jag iväg runt nästa krök och lugnet fanns runtom mig igen, skönast så.             

Hej igen, om någon skulle vilja hjälpa mig få reda på vem som lämnar detta spår efter sig skulle jag bli glad. Kan inte lista ut det själv så om någon vill få en guldstjärna så har ni nu chansen!     

Det är intressant hur floden ständigt och fortfarande ändrar karaktär och för dem som är intresserade över hur de olika sträckorna varit tänkte jag i lite grova drag gå igenom floden från där jag började och framåt.

Jezioro Goczalkowickies utlopp till strax innan Oswiecim där floden Przemsza ansluter.

Floden är smal, kraftigt brunfärgat och vanligtvis ett tiotal meter bred med 4-5 meter höga vallar så man ser i stort sett inte vad som finns utanför. Vill man uppleva lite professor Drövel är denna sträckan idealisk, växtligheten är tät och djungellik. Många hinder man inte kan paddla förbi, mindre forsar och fallna träd som blockerar. På denna sträckan var det nog ett 15-tal platser man fick vada sig igenom och kanske 3-4 träd att ta sig runt. Många småforsar gick att paddla i men var luriga, allmänt grunt så man ropade "välkommen!" åt alla småbäckar och rännilar som gjorde oss sällskap.

Just kungsfiskare fanns det i ett otrolig stort antal men ju större och bredare floden sen blev desto färre blev de.

Oswiecim in till Krakow.

Nu har floden vuxit och blivit både djupare och bredare, forsarna är både längre och härligare och allt fler är paddlingsbara. Bredden som ökat gör också att man får se mer av världen utanför floden. Vattnet som var så kraftigt brunfärgat av näringsämnen när det lämnade Jezioro Goczalkowickie blir klarare och klarare och är nu klart nog att man kan tänka sig att laga mat på det. Ett stort helvete härifrån till några mil bortom Krakow är kraftverksdammarna som likt enorma stoppskyltar tvingar in en till kanten. Från Oswiecim fram till Krakow är det möjligt att slippa dammarna om man väljer att ta de byggda kanalerna istället. Men för mig blir det inte att paddla på Wisla längre och väl förbi dammarna har jag haft underbar paddling som jag hade missat om jag tagit den lättare vägen. Var bara noga med att gå in till kanten i tid, reka området och kom på en plan. Man kommer förbi efter lite blod svett och tårar. Förutom kraftverken är denna sträckan skön, strömmen är kraftigare och det är en jäkla fart på forsarna så man måste läsa av vattnet snabbt och rätt om man inte vill simma en stund.

Krakow till Polaniec

Strax innan Krakow växer floden ytterliggare och när man passerar centrum är det kanske 150 meter från sida till sida, någon mil innan och någon mil efter är det brett och lugnflytande innan hon börjar vindla sig igen. Landskapet och flodens karaktär är aldrig bestämt så det är lite svårt att beskriva så här i efterhand så se det i stora drag. Hon flyter ibland bred, lugn och rak för att sen pressar ihop i en skarp högersväng så att farten ökar kraftigt och man flyger fram i ytterspår, sen lugnar hon ner sig tills man får en lång lång svepande paddlingsbar fors att tjoa sig igenom. Glöm bara inte att paddla! Jag ropade på mig själv genom de flesta forsar, "paddla paddla paddla, fortsätt paddla, fortsätt paddla!" så man inte tappar balansen, lätt att man sitter still när det guppar men då är man illa på det.

Polaniec till Kazimierz dolny.

Det som främst präglat den här sträckan är sandbankerna. Vi är ju i September och efter en ganska torr sommar här i Polen är vattennivån därefter, något att tänka på överlag om det jag skrivit. Vad som händer i området med sandbankar är att floden i sig är väldigt bred, hundratals meter ibland men huvudfåran är smal och det svåra är att hela tiden ha koll på var den är. Ibland finns det två huvudfåror som när floden passerar en mindre ö men normalt är det bara en som har tillräckligt med vatten och djup för att ta en fram. Huvudfåran går ofta i en slingrande ormlik rörelse och är definitivt inte rakaste vägen mellan punkt A och B så man genar ibland vilket ofta förlåts. I de andra fallen hamnar man i grundvattnet närmare bankarna och med ständiga bottenkänningar får man kriga sig ut mot djupare vatten igen. Virvlar är ett annat fenomen som finns mycket här, vattnet pressas ihop och trycks upp mot ytan och när man åker in i en virvel flyttas man lite åt sidan och paddeln får inget tryck i vattnet. Sällan riskfyllt utan mer besvärande och jobbigt när en stor virvel dyker upp och petar en ur kurs. Paddlingen blir besvärligare i områden med mycket torrlagda sandbankar men belöningen desto större, bättre middags och fikaplatser änn gyllengula sandöar mitt i floden får man leta efter!

Det här är i stora drag och det är som sagt svårt att mer i detalj beskriva för då hade jag behövt göra anteckningar en gång i timmen, hon är en föränderlig och underbar flod man ständigt överraskas av.

                 (To all you wonderful people on Camp Kaliszany, thank you all for one of the best moment on my trip, take care! )

"would you like a cup of the?" ekade det ut över vattnet, " i never say no to a cup of the" svarade jag och satt några minuter senare i camp Kaliszany tillsammans med en ornotologiska förening och drack min kopp the. Vad jag nära nog paddlade förbi var ett observations och ringmärkningsläger som funnits där sen 17 år tillbaka. Det var tre biologistuderande tjejer, Roberto och " balor" som var de ansvariga för märkningen och undersökningen och sen volontären Anita som med sin flytande Engelska fick rollen som tolk. Efter fikan följde jag med Anita när hon vittjade de nät som satt uppspännda runtom på ön, en gång i timmen under hela dagen går man rundan och stoppar främst småfåglar som rödhakar och lövsångare men även koltrastar och hackspettar i små tygpåsar. Sen ringmärks de, fettlager, vikt mm mm förs in i protokoll innan de släpps igen. Fascinerande att se allt från nära håll, hur de flesta verkar finna sig i att bli blåsta på magen och mätta hit och dit utan att säga ett pip. Fick hålla några av dem då de skulle släppas och jag kan förstå hur man kan spendera vecka efter vecka med detta. De är som kvinnor, mjuka, vackra och luktar gott.

Egentligen hade jag ett antal timmar kvar att paddla men jag trivdes så bra att jag stannade kvar. Jag var nyfiken på dem, de var nyfikna på mig och däremellan satt Anita som gärna översatta åt änn det ena hållet och änn det andra. Sättet jag reste på och att jag också reste själv väckte många frågor och det visade sig att flera hade slumrande drömmar om resor som de ville ut på så mycket kretsade kring allt från praktiska saker till de mer filosofiska frågorna som vad en ensamresa gör med en, hur man hur klicheaktigt det änn låter lär känna sig själv och ser att begrännsningarna ligger bra mycket längre bort änn man först tror.  Vi hade skitkul, pratade, vittjade fågelnät, de lärde mig mycket om fåglar och när sen väl kvällen kom och fåglarna slutade flyga för dagen grillade vi korv och drack öl vid lägerelden. Morgonen efter var alla lite morgontrötta men under natten hade det regnat och tydligen är extra många fåglar i farten morgonen efter en regnnatt. Medans de andra plockade fåglar i skogen packade jag ihop mitt hem och stuvade ner allt i kajaken igen. Vi tog sen en lång gemensam frukost innan det var hög tid för mig att ta mig vidare.

Det är olika viljor som drar i en, viljan att stanna kvar ett tag till i den nyfunna gemenskapen och viljan att fortsätta. Lägret hittar jag till igen och mejladressen har jag så att paddla ut från stranden igen kändes ändå bra, min resa är ändå längs vattnet men det är skönt att bromsa upp ibland.

Har en sen igår allt mer smärtande muskel i sätesmuskulaturen som det heter på ett finare språk, blir lite hämmande och tvingar mig till fler pauser änn jag skulle vilja så jag tänker ta en vilodag i Kazimierz  som många talat varmt om. Historiskt kan jag inte mycket om staden änn, ska ut på hederlig sightseeing om en stund så vid nästa inlägg ska jag överrösa er med intressanta fakta och betraktelser om denna vackra medeltida stad.

När jag rundade de sista krökarna av floden och såg ruiner och intakta kyrkor på avstånd mötte jag lite otippat ett livs levande vikingaskepp som med sitt hotfulla drakhuvud spejandes över vattenytan var på väg rakt mot mig. Wisla är stor och hade plats för oss båda och dagens vikingar såg inte så värst skräckinjagande ut heller med sina färgglada skjortor och kameror...

Lite av en kontrast att mitt ute i skogen hitta ett myller av liv, vikingaskepp, piratskepp och mängder av människor längs en strandpromenad.

Hittade en marina jag kunde lägga kajaken i under de här två dagarna och gick sen på jakt efter någonstans att bo.           

Fredag - 11 September

En mer dämpad person som tittade ut ur tältet idag. Även vädret är dämpat och ganska kall nu på morgonen men molnen ser ljusa ut så jag tror jag ska slippa regn. När jag gav mig av från Polaniec igår var det lite oordning bland prylarna så för att vakna till i både kropp och huvud sorterade jag upp prylarna medans trangian värmde upp vatten till nyponsoppa och thetermosen. Blev en helt okej dag där timmarna och paddlandet smälte in i varandra och förde mig till ett litet motell i Annopol. Ska in till centrum nu och äta på restaurang tänkte jag, lyxa till det lite.

Nu kurrar magen så hej för nu!