Vaknade med lätt huvudvärk och rätt sjaskigt humör. Det funkar ju inte så jag tog handduk och tvål och gick ner till floden för att bli både ren och förhoppningsvis pigg på köpet. Dimman låg tät och dolde mig för eventuellt nyfikna så det blev ett nakenbad i det grunda halvmetersdjupa vattnet för längre ut vågar jag mig inte, på nära håll sätter det mörkblåa djupet fantasin i rörelse och gamla filmklassiker dyker upp. I kajaken är jag lugn men respektfull men naken i dimma är jag inte lika kaxig längre. Visst hjälpte det och med nya kläder på det var man redo att möta dagen. Dimman vill inte släppa taget den här morgonen, med kraftiga vindar bakom sig drar den fram i slöjor över vattenytan och sveper in och släpper taget om uppstickande trädgrenar och stenar. Vid 9 var sikten så pass okej att jag vågade mig ut, har man tjugo meter till godo på grenarna ska det gå bra. Gårdagens sandrevlar slapp jag när dimman var som värst och det är jag tacksam för, man kör fast vid dem hur bra sikt man änn har ändå. Vid tidig eftermiddag gav sig till slut dimman och ersattes av en ljus molnighet.

Kazimierz är en vacker liten stad som börjar alldeles invid floden och som klättrar högt upp på bergen med den äldsta byggnaden, ett tjugo meter högt fyrtorn som det högst belägna. Staden grundades på 1200-talet och har under perioder fungerat som en viktig hamnstad och kallades även "lilla Gdansk". Satt på en restaurang och läste historiken om staden, hur den blomstrat och förändrats under århundraden. Hur Italienska arkitekter ligger bakom utseendet på staden idag men att man här och där ser rester från andra epoker och arkitekter. Så långt var det en trevlig läsning, men lagom till att min lasagne sattes på bordet kom jag till slutet på historieberättelsen där Sverige med en ful glidtackling satte stopp för allt. Fritt översatt: " Sverige attackerade staden vid två tillfällen och vid det sista anfallet lämnades staden i sådan ödeläggelse att den aldrig repade sig".

Senare vid slottet kunde man på informationstavlor läsa om och se tecknade bilder av hur vackert och imponerande det varit en gång, hur det attackerats vid flertal tillfällen men alltid byggts upp igen tills...ja 1712.

Sorglig syn de sargade rester som nu vakar över staden.

Jag har fått två vitt skilda intryck av staden, dels den under gårdagen då jag upplevde staden som ett vackert men tomt skal och dels den jag upplevde under den tidiga förmiddagen dagen efter. Det tomma skalet handlade om min känsla att allt svärmade kring turisterna och deras pengar, hur uppdelningen var så tydlig att man med lätthet kunde peka ut vem som var vem och att inga "vanliga" människor fyllde igen tomrummet som blev mellan turist och försäljare. En vacker fasad helt enkelt.

Den andra upplevelsen som var så skön att få var det vimmel och liv som mötte mig morgonen jag skulle paddla vidare. Hade lite ärenden att fixa med så jag var runt en del. Hela det tomma torget var nu fullt av lokala försäljare, mest frukt och grönt men även saker som egentillverkade tofflor. Turisterna blev ett med mängden, alla verkade känna varandra och lika dött det hade kännts igår lika rikt levande var det nu. Hamnade på en lång parkbänk tillsammans med fyra äldre damer som pratade på och avbröt sig bara för att hälsa på någon som gick förbi vilket var rätt ofta. Hade jag rest vidare igår skulle min bild av Kazimierz varit den av en komersiell sommarstad så jag är glad att jag hade en förmiddag till.

Nu fanns det, ja kanske inte extrafett för det kan jag knappt stava till men åtminstone en bra mängd energi i kroppen, så med långa svepande paddeltag längs strandpromenaden för att få några minuter i rampljuset försvann jag iväg runt nästa krök och lugnet fanns runtom mig igen, skönast så.