Vaknade tidigt och det var underbart att kliva ur tältet och se flodens alldeles spegelblanka vatten. Redan en mild värme trots den rätt kalla natten. Efter fem dagar med vind och vågor var det nu så tyst att det blev en ren njutning att ta sig fram. Den första timmen var som en solsemester, paddlade en stund, drev med strömmen lutandes mot packningen bakom mig och smuttade på en kopp the, paddlade lite osv.

Kvällen innan höll en bäver mig sällskap, man ser spår av dem överallt nu. Fällda träd, träd de börjat på men framförallt deras rutschebanor från flodvallen ner i vattnet. Det måste vara ett av de mest ograsiösa djur jag stött på, de kan inte lite försiktigt glida ner i vattnet utan att väcka för mycket uppståndelse utan de gör bomben så fort de får chansen. Natten är stilla, ack så stilla och man kan på avstånd svagt höra en hund skälla och så... världens plask!

Efter dammen i Wloclawek har floden smalnat av och strömmen ökat i styrka igen. Strandkanten är intressantare att titta på nu, många små halvöar som sträcker sig ut i floden och skapar egna lugna laguner innanför där vattnet står närmast stilla eller snurrar runt som i en enda stor virvel. Inne i lagunerna står ofta vita och grå hägrar och jagar.

Det var gott om folk på strandpromenaden när jag paddlade in i Torun, söndag eftermiddag och vackert väder så många satt och solade och såg på vattnet. Tycker om min kajak det måste jag säga men någon praktisk liten resväska är hon ju inte, ett slit och fixande att ordna sovplats för oss båda men till slut brukar det ordna upp sig. Nu sover jag på Emporial hotel och hon på en inhägnad bilparkering.

Fyra dagar sen förra duschen så varmvattenberedaren tömde jag, gick sen igenom de hundra tv-kanalerna men hittade bara en dubbad Sylvester Stallone i Cliffhanger och den är ju inte ens bra utan en gråtrist polsk dubbare som bara har en sinnesstämning. Det som gör en gråtfärdig är att de har samma manliga röst oavsett om det är en man, kvinna eller barn som pratar.

Första känslan av Torun är att jag gillar det. Den varma kvällen lockade ut många människor och man bjöds på gatuteater där man spelade upp en rättegång från medeltiden som avslutades med att de tre dömda kvinnorna fick lämna staden ridandes baklänges på hästar. Själv satt jag kvar på restaurangen och beställde in en kopp the.

                     Tittade ut tidigt på morgonen och hoppades lite halvhjärtat på att vinden hade avtagit, men vattnet var redan fullt av vågor som visade tänderna. Det var bara att gilla läget och det gör jag också, det är inte så att jag är förtjust i kraftig motvind och vågor som slår över kajaken men det är en koncentration och beslutsamhet som jag tycker om att vara i. Dumt nog hade jag inte regnjackan på mig så jag var alldeles genomblöt och frusen framåt eftermiddagen. Följde en turistbåt med blicken och såg att den svängde in i en vik så jag hängde på, det visade sig att där låg en restaurang så jag snyggade till mig så pass att jag hade goda chanser att få komma in och beställde en rykande varm kålsoppa med bröd och the till. Så gott just då! Det blev lite lättare att ta den sista biten.

Nu kom jag aldrig hela vägen till slussen som jag tänkt, för mörkt och för trött letade jag upp ett stort buskigt träd alldeles vid vattnet och slog upp tältet så långt in under det jag kunde. Orkade inte fixa med mat eller något annat vettigt utan jag fick i mig några mackor med makrill och sov sen mer eller mindre tio timmar i sträck.

Fick en väldigt slitsam dag idag men den där farliga vargen som skulle vänta på mig längs vägen såg jag inte mycket av, det var mer som den stygga vargen i bamse som ser farlig ut men egentligen bara är snäll.

På morgonen for jag ur sovsäcken, värmde upp med några kilometer löpning innan jag körde en halvtimmes knäböj och höftrullningar! säkert. Det var mer som att se en fjäril komma ur sin kokong i mycket mycket maklig takt. Två koppar the och en lugn morgon gjorde susen och att vinden nu var svagare och vågorna mindre gjorde också det hela lite lättare. Vid slussen gick alla mina dagdrömmar i uppfyllning, paddlade in i en marina strax innan kraftverket beredd på att ta mig runt med kajakvagnen men ett par som jobbade på sin båt var så snälla att de ringde och övertygade slusskötaren att släppa igenom mig. Tror att jag hade extra tur för det var en grupp ingenjörer vid slussen som skulle studera hur den fungerar så det är möjligt att det spelade in. Det var en mäktig känsla att bli inlåst i detta enorma badkar och sen sakta sänkas ner närmare femton meter. de väldiga ståldörrarna öppnades och jag fick klartecken att paddla vidare. Det kostade mig 10 kronor men det tycker jag det var värt, man måste tillåta sig själv att slösa lite ibland.

Det blev en lugn dag efter det, lät kroppen få en lätt resa och återhämta sig. Alla timmar i blöta kläder och den kraftiga vinden på det har gett mig en väldigt manlig röst men väl i Torun blir det nog en vilodag så det inte blir något värre änn den hosta och irritation jag har nu. Ville gärna ta ett tidigt stopp idag och på eftermiddagen såg jag på håll en ö som såg bra ut, öarna har blivit allt sällsyntare efter Warszawa och de senaste dagarna har jag knappt passerat någon. Föredrar ju öar som övernattningsplats, tryggare med vatten runtom sig. Några hundra meter innan ön låg ett litet samhälle som såg ut att vara stort nog att ha en mataffär eller bensinstation. Av någon egendomlig anledning har jag suttit och tänkt på kalaspuffar med kall mjölk idag och hoppades nu att det skulle gå att ordna. Jodå, fin liten mataffär med två kassörskor med förkläden och längs upp på en hylla en prima liten kartong med kalaspuffar! Livet ler.

Dagen jag kom fram till Plock var en av de blåsigaste, vinden var frisk redan på morgonen men fortsatte att öka under hela dagen och var mot slutet riktigt hård. Speciellt de öppna breda sträckorna var jobbiga där vinden fick tid på sig att bygga upp vågorna som var runt 60-70 cm som högst. Avståndet mellan vågorna var bara en dryg meter och med det vindfång det är att ha packning uppe på kajaken var det ett extra slit. Slutade man paddla stannade man oftast upp helt eller drev bakåt vilket ju är en ny upplevelse.

Har kännt mig ovanligt stark och fri från känningar i ryggen de senaste dagarna och det kunde ju inte kommit lägligare men de sista kilometerna var tunga, ett närmast öppet hav med stora enmetersvågor mötte mig då jag paddlade längs stadens högra sida och letade efter någonstans att gå i land. Paddlade in på Morka marina och kom undan både vind och vågor och kunde skaka loss krampen i underarmarna. Även på denna marina fanns det en "bossman", närmare bestämt Edvard som med sin fru fick mig att känna mig både välkommen och som hemma. Kajaken la vi nära två polisbåtar och själv fick jag ett rum för övernattande sjöfarare högst upp på marinans huvudbyggnad.

Så skönt att hittat hit, få släppa taget om paddlingen en stund och bara sjunka ner på en stor tjock madrass. Upptäckte att jag hade internet på rummet och i samma veva knackade det på dörren och jag fick en rykande kopp the... Det låter väl härligt?!

Idag torsdag har nog all ansträngning med rosslig hals tagit ut sin rätt, trött och tung i huvudet. Edvards son knackade på och hade med sig båtklubbens vimpel och en datorutskrift över en kommande del av Wisla, sköna människor det här. Han berättade att de närmaste fyra milen är ett väldigt svårt parti med bland annat höga vallar längs hela högra sidan så man ska hålla sig till den vänstra för att kunna ta sig iland. Sen finns det ett parti som tillhör ett av Polens farligaste när det gäller vattendrag i inlandet, vid blåst byggs vågorna upp kraftigare änn på andra ställen och som riktmärke kunde man ha vattnet här utanför staden. Var vågorna 50 cm där var de mellan 1 - 1,5 meter där. Sen finns det dessutom en sluss man måste passera på vänster sida för flodvallen är elva meter hög på den högra och som om inte det var nog finns det en sträcka av floden här som är 2500 meter bred. Sen om allt är så skrämmande och farligt när man väl är där återstår ju att se men att vara förberedd lär ju vara bra.

Ska göra mitt bästa för att få igång kroppen igen för det verkar jag ju behöva :)

Tidig kväll nu när jag skriver igen. Är bra mycket piggare nu och tröttheten är borta. Har gått mycket idag, planlöst vandrat runt i stan utan något inplanerat. Tycker om stan, lagom tempo för mig och det finns en blandning av vackra stilfulla byggnader och torg och lite ruffligare hus och områden som jag gillar. Levande.

För att förklara bilderna lite så äter jag bakad potatis med kycklingröra på the graffiti cafe som tydligen är en Svensk kedja därav flaggan. De andra är lite smått och gott, bland annat från den mycket behövda helrengöringen av kajaken.                       

Klockan var runt halv sex och ett svagt morgonljus började lysa in genom tältduken, men det var inte ett sublimt strilande ljus som fick mig att flyga upp i sovsäcken, nej ett rejält plask alldeles utanför tältet följt av ännu fler. När jag tittade ut fick jag i det svaga ljuset se ett tiotal vildsvin som simmade från min ö till fastlandet. De korsade antagligen floden stegvis från ö till ö för att lättare komma över. I det ljus som var kunde jag bara se dem som svarta siluetter men tydligt var att den första grisen var en väldig sugga och att de andra var halvstora ungar. Suggan ställde sig med sidan mot mig på andra sidan och skakade av sig vattnet innan de samlade ihop sig och med små rop fortsatte in i skogen. Försökte ta några kort med blixt men det gav inget, tänkte sen att det kanske inte var en så smart ide att provocera med blixt på det viset men jag tror knappt de märkte något i all uppståndelse. Stod där i mina grå långkallingar och bara tänkte Wow!! vilken grej att få se!

Stod kvar med ett stort leende då det small till i vattnet en gång till, den här gången ett tiotal meter till vänster om mig. En bäver som tydligen också höll till på ön och tålmodigt väntat på sin tur gled ut i floden med huvudet högt och svansen sakta svepande från sida till sida. Hann tänka " nu din jäkel fick jag syn på dig!" innan han fick syn på mig och med en kraftigt smäll med svansen försvann under ytan. Stod sen kvar en stund till ifall det skulle komma en flock vargar också när det ändå höll på men när det gått en stund kröp jag ner i sovsäcken igen för några timmars sömn till.

En vacker morgon änn en gång, förstår nog inte riktigt vilken tur med vädret jag haft. En timme har jag paddlat i regn under alla de här veckorna. Tycker om att vakna på en ö, vattnet som rinner på båda sidorna om en. Lite rosslig idag så jag kokade några koppar the och fyllde en thermos att ta med. Jag hade trott eller snarare varit rädd för att sträckan Warszawa till havet skulle bli en allt bredare och tråkigare sträcka med allt mindre djurliv men den här dagen har varit den totala motsatsen. Floden är visserligen bredare och trögare men här är mycket skog som nu så sakta börjar få höstfärger och fågellivet är otroligt rikt.

På en ö några hundra meter från den jag var på satt kanske 4-500 skarvar och värmde upp sig i solen. När jag närmade mig lyfte det allihopa som ett enda stort svart sträck men hann inte långt förrän två örnar svepte ner från skogen och förföljde dem. Skarvarna for ner mot vattenytan och höll sig där, antagligen för att kunna dyka och jag såg åtminstone en attack där örnen störtdök ner mot vattnet men utan att lyckas vad jag kunde se. Efter några nya cirklar runt skarvarna gav de upp och satte sig i ett träd. Nu var det skarvarnas tur att jaga, den ena halvkilosbraxen efter den andre slukades med hull och hår innan jag kom och förstörde allt det roligare. Hela flocken lyfte på nytt och delade upp sig i mindre grupper runt om på floden.

Den uppenbara förändringen man kan se nu är att floden blir allt bredare och är nu ofta 5-600 meter bred med 5-6 kilometer långa raksträckor. Fortfarande finns det gott om trädbeväxta öar som bryter av eventuell tristess, det är fortfarande kul det här! Gick i land på en ännu mindre ö ikväll, jag verkar dela även denna med en bäver för här syns tydliga spår i sanden och han har gjort stigar genom gräset men vi ska nog kunna komma överens han och jag.                                              
                                   

Det är en stad som imponerar med sina väldiga öppna ytor och breda vägar, gigantiska gallerior, pulsen och den aldrig sinande ljudkulissen. För att vara rättvis mot Warszawa borde jag röra mig utanför innerstan och få en mer blandad syn men tid ork och lust finns inte så jag får lov att ha funderingar kring den del jag sett. Det är medryckande och skönt pulshöjande med den fart allt rör sig med inne i centrum det får jag erkänna, men jag har svårare att finna lugnet och möjligheten att stanna upp en stund.

Den gamla delen av stan tyckte jag om, speciellt de vackra husen med sina milda varma färger som var vilsamma för ögat. Steglängden minskade, intrycken var lugnare och pulsen lägre. Stannade ett bra tag här och gick runt. Lite som gamla stan i Stockholm.

Runt om i stan uppmärksammar man med banderoller och affischer att det är sjuttio år sedan Polen invaderades i och med andra världskriget utbrott. Vid gamla stan fanns en utställning som visade bilder av Warszawa innan under och efter kriget och att staden överhuvudtaget kunde återskapas när man såg ödeläggelsen är närmast ofattbart. Den gamla stadsdelen var så förstörd att det mest var ett skal kvar. Men man kunde se konturerna över hur det sett ut på foton och också se att den återuppbyggnad man senare gjorde återskapade det närmast fullständigt. Man höll tal och genomförde rollspel med tidsenliga uniformer och vapen. Saluteringarna skrämde iväg varenda duva minst tio mil därifrån, en och annan mamma med barnvagn såg också mindre nöjd ut.

Åt min klassiska vandrarmiddag vid gallerians torg, två frallor man bryter och doppar i yoghurt, mums! Idag var det Red bull competition i ja...jonglerande med fotboll kan man nog beskriva det som. Mest unga grabbar som utmanade varandra två och två och den som domarna och publiken gillade mest gick vidare. Så jäkla skickliga! men nog inga lagspelare direkt.

Igår var en upptäckardag och jag var ute och gick nästan hela dagen, åt glass, fikade och tittade runt. Att släppa tankarna på Wisla och kajaken och bara betrakta som en vanlig turist var skönt som omväxling. Warszawa har ju varit ett av delmålen och delmål ska firas.

Idag söndag tänkte jag gå och simma men när jag väl packat ner alla badprylar fanns inte lusten där längre, blev några timmar på stan istället. Om igår var en upptäckardag med stor energi var det idag mer en känsla av att vara en betraktare. Kommer på mig idag att längta iväg, komma ut i strömmfåran igen till det enkla och okomplicerade där det är mer greppbart vad man ska göra och hur saker är. Nu flummar jag nog iväg en bit men det som upprört och gjort mig nedstämmd idag handlar om vad man ser om man flyttar blicken litegrann. På asfaltytorna är det en strid strömm av människor med mål och medel att klara sina liv, sen i de få parker här finns inklämmda mellan husen dominerar de utslagna och hemlösa liggandes på bänkar eller i gräset bara meter från trottoarerna. När man går förbi någon som kurat ihop sig under en buske med två fyllda matkassar på väg till vandrarhemmet börjar man tänka och känna. Dels känner jag uppskattning för det jag har, allra mest det sociala som familj och vänner men samtidigt kan jag skämmas över att ha ena plastpåsen fylld till hälften med onödiga godsaker och läsk. Det är nog bra att få en dos insikt men jobbigt på samma gång. Samtidigt är det närmast vårstämning här, vackert sensommarväder med handhållande par överallt som ger en balans till den andra verkligheten. Att få se så många livsöden på samma gång är väl vad en storstad ofta ger.

Nu lite senare på kvällen i uppehållsrummet, omringad av den tredje skolklassen på lika många kvällar är det lugnet jag längtar iväg till... Warszawa har varit bra och det jag mest tar med mig är också det alla bilder är ifrån, den gamla stadsdelen och de människor jag sett.

Tack alla ni som följer med mig längs floden, ni som skickar hälsningar och kommenterar resan. Tyvärr har jag ingen möjlighet att svara eller kommentera tillbaka men ifall det är någon som skulle vilja komma i kontakt med mig, undra något eller bara vill skriva mer så har jag en mejladress som hör till hemsidan. flodenwisla@live.se

Dagarna mellan Kazimierz och den dag jag tog mig in till Warszawa bara flöt på om uttrycket ursäktas. Solen som jag numera närmast räknar med ska börja värma upp tältet runt 8 gjorde så, strömmen var jämn och stark och sandbankarna färre och ja, det var dagar där allting kändes lätt och enkelt. Har fått in en rutin de senaste 4-5 dagarna att jag paddlar på tills kroppen säger till och då glider jag upp jämnsides med en sandö och strandar. Thermos med the, kika lite på kartan och så sola/vila med flytvästen som kudde. Många gånger har jag tänkt " det kunde varit värre!" och tagit fem minuter till.

Nu ska jag ut och äta en sen frukost här i Warszawa, det kunde definitivt varit värre!

Vaknade med lätt huvudvärk och rätt sjaskigt humör. Det funkar ju inte så jag tog handduk och tvål och gick ner till floden för att bli både ren och förhoppningsvis pigg på köpet. Dimman låg tät och dolde mig för eventuellt nyfikna så det blev ett nakenbad i det grunda halvmetersdjupa vattnet för längre ut vågar jag mig inte, på nära håll sätter det mörkblåa djupet fantasin i rörelse och gamla filmklassiker dyker upp. I kajaken är jag lugn men respektfull men naken i dimma är jag inte lika kaxig längre. Visst hjälpte det och med nya kläder på det var man redo att möta dagen. Dimman vill inte släppa taget den här morgonen, med kraftiga vindar bakom sig drar den fram i slöjor över vattenytan och sveper in och släpper taget om uppstickande trädgrenar och stenar. Vid 9 var sikten så pass okej att jag vågade mig ut, har man tjugo meter till godo på grenarna ska det gå bra. Gårdagens sandrevlar slapp jag när dimman var som värst och det är jag tacksam för, man kör fast vid dem hur bra sikt man änn har ändå. Vid tidig eftermiddag gav sig till slut dimman och ersattes av en ljus molnighet.

Kazimierz är en vacker liten stad som börjar alldeles invid floden och som klättrar högt upp på bergen med den äldsta byggnaden, ett tjugo meter högt fyrtorn som det högst belägna. Staden grundades på 1200-talet och har under perioder fungerat som en viktig hamnstad och kallades även "lilla Gdansk". Satt på en restaurang och läste historiken om staden, hur den blomstrat och förändrats under århundraden. Hur Italienska arkitekter ligger bakom utseendet på staden idag men att man här och där ser rester från andra epoker och arkitekter. Så långt var det en trevlig läsning, men lagom till att min lasagne sattes på bordet kom jag till slutet på historieberättelsen där Sverige med en ful glidtackling satte stopp för allt. Fritt översatt: " Sverige attackerade staden vid två tillfällen och vid det sista anfallet lämnades staden i sådan ödeläggelse att den aldrig repade sig".

Senare vid slottet kunde man på informationstavlor läsa om och se tecknade bilder av hur vackert och imponerande det varit en gång, hur det attackerats vid flertal tillfällen men alltid byggts upp igen tills...ja 1712.

Sorglig syn de sargade rester som nu vakar över staden.

Jag har fått två vitt skilda intryck av staden, dels den under gårdagen då jag upplevde staden som ett vackert men tomt skal och dels den jag upplevde under den tidiga förmiddagen dagen efter. Det tomma skalet handlade om min känsla att allt svärmade kring turisterna och deras pengar, hur uppdelningen var så tydlig att man med lätthet kunde peka ut vem som var vem och att inga "vanliga" människor fyllde igen tomrummet som blev mellan turist och försäljare. En vacker fasad helt enkelt.

Den andra upplevelsen som var så skön att få var det vimmel och liv som mötte mig morgonen jag skulle paddla vidare. Hade lite ärenden att fixa med så jag var runt en del. Hela det tomma torget var nu fullt av lokala försäljare, mest frukt och grönt men även saker som egentillverkade tofflor. Turisterna blev ett med mängden, alla verkade känna varandra och lika dött det hade kännts igår lika rikt levande var det nu. Hamnade på en lång parkbänk tillsammans med fyra äldre damer som pratade på och avbröt sig bara för att hälsa på någon som gick förbi vilket var rätt ofta. Hade jag rest vidare igår skulle min bild av Kazimierz varit den av en komersiell sommarstad så jag är glad att jag hade en förmiddag till.

Nu fanns det, ja kanske inte extrafett för det kan jag knappt stava till men åtminstone en bra mängd energi i kroppen, så med långa svepande paddeltag längs strandpromenaden för att få några minuter i rampljuset försvann jag iväg runt nästa krök och lugnet fanns runtom mig igen, skönast så.