Måndag och början på paddlingen.

Dagen började med 2/3 självförtroende och resten nervositet men ju längre dagen gick och när det inte längre fanns någon liten pryl man kunde jogga tillbaka till bilen efter så var det minst det omvända. Men nu är jag väl lite för snabb i handlingen! Vi, brorsan Patrik och jag tog en sista runda inne i staden wisla, fick tag i en detaljerad karta över en del av området jag ska in i på turistbyrån som också hade en monter med en Polsk backhopparhjälte i som var gjord av vit choklad..? i naturlig storlek dessutom. Vi lämnade detta slöseri med god choklad och tittade runt på gågatan istället.

Framåt eftermiddagen hade alla små inköp klarats av och vi tog oss fram till Jezioro Goczalkowickie som fungerar som vattenreservoar för två miljoner människor och därför var stängd för all typ av farkoster, små som stora. Vid utloppet från sjön finns ett vattenkraftverk men alldeles efter kunde man lägga i så det gjorde vi. Att se hur någon mår genom att möta blicken kan jag nog hålla med om, åtminstone ser jag själv i min blick den för tillfället segrande rädslan. Men lika sann den känslan var lika utbytt var den fem minuter senare när jag kom fram till den första grunda lilla forsen jag fick vada igenom och fylldes av professor Drövels upptäckarglädje. Alla som var med på sjuttiotalet vet nog vem denna Norska hjälte var.

Wislas första del är ett jäkla slit på ren Svenska med fallna träd man får ta sig under eller förbi, grunda forsar man får vada sig genom med kajaken flytande före men hur härligt är inte det samtidigt!? När floden slingar fram och man inte har en susning om vad som kommer bakom nästa krök och flodvallarna är så höga och branta att man inte ser världen utanför. Otaliga kungsfiskare, hägrar som lyfter var hundrade meter och väldigt väldigt förvånade och huvudskakande fiskare med parasoll och flöte.

Man får lite konstiga beteenden ibland, minsta lilla bäck eller rännil som hängde med nedströmms ropade jag ett glatt " välkommen!" till, all hjälp att höja vattennivån är tacksam. De första tre- fyra milen var nog medeldjupet runt 40 centimeter skulle jag tro. Den klart läskigaste händelsen hände strax innan jag gjorde kväll uppe på flodvallen. Vattnet pressades ihop väldigt kraftigt vid en vänstersväng och kraften i vattnet var oerhört stark. Vadade mig fri från den värsta delen, hoppade i utan att ha tagit på kapellet korkat nog och puttade mig ut. Hann inte parera utan drogs mot en gren strax ovanför ytan och samtidigt trasslade rodret in sig i en annan gren så livet var inte direkt någon räkmacka just då. Sidan på kajaken närmade sig vattenytan och 4-5 liter vatten rann in innan jag fick loss rodret och kunde dra mig bakåt igen. Vadade sen tillbaka och passerade på andra sidan istället där det inte fanns några hinder och bättre fäste för fötterna. Blev visad av damen att inte ta henne för givet utan visa den respekt och ödmjukhet hon förtjänar.

tittade runt på gågatan istället.

 

Altruisten

4 september 2009 22:38

Jag vet vem Dr Drövels var. Och jag blir fortfarande rädd när jag tänker på hur varje avsnitt slutade. Kanske är det därför som jag aldrig kommer att paddla på floden Wisla? Dumma, dumma, Drövels... Uppenbarligen blev inte du lika rädd. Det värsta du kan råka ut för är nog otänkande människor som vill utnyttja att du är långt ifrån lagens långa hand. Men det är ju å andra sidan dom också, så ge dom i så fall en omgång med gummiklubban. Eller kölhala dem under kajaken. Nej, jag skoja bara jo, inte bruka våldshandlingar, bara kramas. Så en kram på dig tills nästa gång.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Har varit här i tre dagar nu och trivs väldigt bra. Som vanligt är det i den gamla delen jag håller till och trivs bäst i. I vissa städer är de äldre delarna små isolerade öar men inte här, mer som en egen stadsdel. Är inte kunnig i arkitektur men ve...

Det är den sista dagen på floden, vilken märklig känsla. Att det efter alla dessa dagar nu bara återstår en känns på samma gång underbart och overkligt. Jag tänkte " nu är det två mil kvar" skakade på huvudet och fortsatte, " nu är det en mil kvar" o...

De här tre dagarna sen jag lämnade Torun har frestat på, vädret är en sak men det är Wisla som krånglat och bråkat mest hela tiden. Mycket beror säkert på de relativt låga vattennivåerna som får vattnet att pressas ihop i de djupare delarna. Strömmen...

Lämnade Torun i ett ruggigt höstväder, vinden var frisk och grå regnmoln drev fram på himlen. Det regnade fram till sen eftermiddagen och det enda man kunde göra var att kika ut genom gluggen på regnjackan och gneta på. När det är sånt här riktigt sk...

Vaknade tidigt och det var underbart att kliva ur tältet och se flodens alldeles spegelblanka vatten. Redan en mild värme trots den rätt kalla natten. Efter fem dagar med vind och vågor var det nu så tyst att det blev en ren njutning att ta sig fram....